ny blogg

Hejsan!
Jag behövde lite omväxling så kika in på nya bloggen  https://nouw.com/stranquist  
 
Från förra sommaren
 

funderare

Vet inte hurrni. Någonting har börjat göra ont i mig sedan aviciis bortgång.. Tänk att han mådde så dåligt och att ingen ville se. Att han kämpade så hårt trots psykisk ohälsa och mot sin vilja. Att det tillslut tog hans liv. Tjugoåtta år. Hoppas du har fått frid nu. 
 
Jag läste en text där personen skrev att hon var chockad över att även nu efter hans bortgång är det hans prestationer vi pratar om men när ska vi börja prata om psykisk ohälsa egentligen? 
 
 
Det är ju så fruktsansvärt många som kämpar på som han gjorde, kanske inte i samma tempo, men på liknande sätt och av samma anledning. För att andra förväntar sig att man bara ska leverera gång på gång. 
Jag tänker på alla som jobbar inom sociala medier nu för tiden, hur stort det har blivit, hur mycket tid det tar och hur perfekt allt ska verka hela tiden. Jag följer många influensers och många av dom tex Bianca ingrosso, Ellen Bergström mfl har ju varit ärliga med att dom blivit utbrända och mår psykiskt dåligt och det är så många som gör det. Tänk då att dom inte ens är stora jämfört med många andra. 
Jag vet också jättemånga vänner som inte mår bra av sociala medier och då är det inte för att dessa personer är kända och får elaka komenterar/måste prestera utan för att man ständigt blir matad av vad ens vänner/bekanta/folk på ens instagram har för sig, har på sig, hur folk ser ut och hur perfekta deras liv verkar. 
 
I italien träffade vi en svensk man i 75 års åldern som jobbat inom IT hela sitt liv och även han, 70-75 år gammal som garanterat inte använder insta/snap som vi gör sa att det kommer förstöra oss alla. Han var så säker och han sa att om han kunde skulle ha ta bort allting. Att de inte skulle få finnas. Jag bara nickade och höll med. Jag är rädd för vad det kommer göra med oss och hur det påverkar ungdommarna som växer upp med detta nu. 
 
Jag känner att psykisk ohälsa är något jag känner väldigt stark för. Jag blir så ledsen när jag inser att någon vän eller bekant inte mår bra psykiskt och jag blir rädd för att man aldrig vet hur långt det kan gå och vad det kan göra med en. Många som engagerar sig mycket i detta, tex Hannah och amanda som jag lyssnat på i många många år, som brinner för detta för att dom själva mått dåligt och inte fått hjälp och för att dom vet hur det är. 
För mig är det tvärtom. Jag är så jävligt lyckligt lottad. Jag har alltid haft ett stark psyke och kan inte säga att jag någonsin mått psykiskt dåligt och behövt hjälp. Just därför blir jag så ledsen, för jag önskar att alla kunde må som mig och jag önskar att jag kunde hjälpa till. Jag försöker alltid peppa mina vänner att vara snälla mot sig själva, lyssna på kroppen, göra saker man blir glad av och strunta i det andra. Men det räcker inte.. 
 
Efter aviciis bortgång har jag bara känt ännu starkare för det här och känner att det har tagit hårt på mig. Jag har tänkt mycket på det och hoppas att folk inser vad det verkar var som tog hans liv och att det har funnits så många tillfällen att rädda honom.. Och alla andra som mår dåligt. Det går att hjälpa till. 
 
 
Jag har varit utloggad från instagram i en vecka nu. Jag har varit inne och kikat ett par gånger men varje gång jag börjar scrolla så stänger jag ner det igen för jag får en dålig känsla i magen. Jag är trött på det. Samtidigt som jag älskar det så hatar jag det. Jag ska försöka skapa en distans till det. Det tar ju sån jäääkla tid. Börjar man scrolla så kan man ju fasta i timmar. Det tar liksom aldrig "slut", man kan fortsätta tills man tröttnar och sedan ändå kolla liiite till.  Det känns så onödigt och waste of time. 
 
Det var kerstin som sa att man kanske borde ha en sommar fri från sociala medier. Så sant. Är det någon tid på året man blir mer stressad över att man ser vad alla andra gör, äter, reser osv så är det ju under sommaren. Förstå att ha en sommar där du är helt oberoende av vad andra gör. Det kan vara en strålande dag och du vill bara ligga inne och ta det lugnt. UTAN att se vad alla andra gör. Sedan kan man säkert förstå att alla andra är ute och roar sig, men det man inte ser det skadas man inte av. Tänk att ligga där i soffan och kolla serier helt ovetandes om hur härligt alla andra har det. För erkänn att det vore svårt att ligga kvar medsan du scrollade på instagram och såg allting? 
 
over and out, nu har jag skrivit av mig. 
 

Någonstans att andas


(null)

Jag har varit här i unawatuna i en vecka nu utan att egentligen trivas. Jag har inte vetat vart jag ta vägen eftersom jag vet vad jag vill ha men inte vet vart jag kan få det. Jag vill tillbaka till Midigama men det är nedåt och på onsdag ska jag till flygplatsen och möta Kerstin så det är ingen idé. Jag orkar inte packa och packa upp helt enkelt. 
Boendet är så bra här. Prisvärt rum, rent och fräscht, skön och fin pool, bra restaurang och fina tjejer att hänga med. Men det känns inge bra.
Idag var jag ensam en stund nu på kvällen. Åt middag på hotellet och lyssnade på pod och läste i min bok. (Jag har ju hittat världens bästa böcker. En serie med fyra böcker och den första läste jag för någon månad sedan. Älskade den och den passade mig så perfekt för där jag är i livet just nu. Jag har haft med mig de andra tre böckerna på resan och läst ut två av dom. Men så bestämde jag mig för att läsa en thriller nu för att jag inte vill att böckerna ska ta slut. Har läst thrillern sedan jag kom hit i måndags och läste ut den igår. Äntligen kunde jag börja med sista boken i serien. )
Jag kände att jag ville någonstans för att vara i fred, ensam en stund. Jag gick till mitt favoritcafé och satt där i över en timme. Utanför är det gnissel från bilar, bussar som åker alldeles för fort och 4 av 5 fordon tutar, det är även för hög musik inne på caféet och för uptempo för att stämma överens mitt humör. Jag sätter i mina bästa hörlurar som utesluter alla ljud och väljer min favoritlåt i min spellista "chillmys". Caféet är litet och jag är ensam där. Personalen känner igen min och bjuder tillochmed på en gratis iskaffe. Dom pratar inte med mig för dom vet att jag sitter i min egen värld med min bok. 
Det här är så ensam jag kan bli här i denna byn. Det är då jag inser vart skon egentligen klämmer, varför jag inte riktigt trivs. Jag har försökt se de positiva delarna av byn och hängt mig kvar. 
Det finns ingenstans man kan gå för att vara för sig själv. Det finns inget andrum och jag håller på att bli galen. I min bok är Emma på sin andra vandring till Santiago de compostela.. Hon har redan vandrat cirka 10 mil utan sällskap, på landsbygden i norra Spanien. Varje kväll samlas hon med andra pilgrimer och äter middag. Men hon vandrar själv och ingen musik behövs för att tysta omgivningen. Hon vandrar i mörkret en morgon, och leds av fullmånen och stjärnorna. Vandrar längt vandringsleden och ser staden sakta vakna till liv. 
(null)

En kväll i Midigama var jag o åt middag med Antton Sonja och Ross. Vi satt där tills det blev mörkt och när vi gick tillbaka såg jag stjärnorna och det var mest stjärnklara himmel jag sett och ett av de finaste ögonblicken under resan. Men de andra höll inte med. Jag stannade och kollade upp flera gånger men dom gick vidare. Jag ville bara sätta mig där och njuta och andas in brisen från havet. 
Vi gick till en bar och drack öl... 
Stunderna på stranden för att se solnedgången är också ett sånt ögonblick. Ensam, det enda som hörs är vågorna, fåglarna och vinden. Naturen. 

Jag betalde min brownie, höjde musiken i hörlurarna och gick längst den hemska vägen tillbaka till hotellet. Sakta. Försökte låtsas att trafiken inte existerade även fast jag kunnat bli påkörd av en tuktuk. 
Jag vill inte flytta till en större stad, vill inte bo i NY, London, Stockholm. Jag stannar i örebro, men jag måste ha ett hus på landet. Att rymma till. Enkelt. Jag vill vara nära naturen och kunna andas. På riktigt. Och jag önskar av allt annat att jag vandrade Santiago de composela. En åttio mils vandring i norra Spanien, istället för att vara här. Jag blir lite ledsen när jag tänker på det. Jag läste boken för sent. Emma vandrade i 6 veckor. Jag är borta i 6 veckor. Varför vandrar jag inte istället.