Någonstans att andas


(null)

Jag har varit här i unawatuna i en vecka nu utan att egentligen trivas. Jag har inte vetat vart jag ta vägen eftersom jag vet vad jag vill ha men inte vet vart jag kan få det. Jag vill tillbaka till Midigama men det är nedåt och på onsdag ska jag till flygplatsen och möta Kerstin så det är ingen idé. Jag orkar inte packa och packa upp helt enkelt. 
Boendet är så bra här. Prisvärt rum, rent och fräscht, skön och fin pool, bra restaurang och fina tjejer att hänga med. Men det känns inge bra.
Idag var jag ensam en stund nu på kvällen. Åt middag på hotellet och lyssnade på pod och läste i min bok. (Jag har ju hittat världens bästa böcker. En serie med fyra böcker och den första läste jag för någon månad sedan. Älskade den och den passade mig så perfekt för där jag är i livet just nu. Jag har haft med mig de andra tre böckerna på resan och läst ut två av dom. Men så bestämde jag mig för att läsa en thriller nu för att jag inte vill att böckerna ska ta slut. Har läst thrillern sedan jag kom hit i måndags och läste ut den igår. Äntligen kunde jag börja med sista boken i serien. )
Jag kände att jag ville någonstans för att vara i fred, ensam en stund. Jag gick till mitt favoritcafé och satt där i över en timme. Utanför är det gnissel från bilar, bussar som åker alldeles för fort och 4 av 5 fordon tutar, det är även för hög musik inne på caféet och för uptempo för att stämma överens mitt humör. Jag sätter i mina bästa hörlurar som utesluter alla ljud och väljer min favoritlåt i min spellista "chillmys". Caféet är litet och jag är ensam där. Personalen känner igen min och bjuder tillochmed på en gratis iskaffe. Dom pratar inte med mig för dom vet att jag sitter i min egen värld med min bok. 
Det här är så ensam jag kan bli här i denna byn. Det är då jag inser vart skon egentligen klämmer, varför jag inte riktigt trivs. Jag har försökt se de positiva delarna av byn och hängt mig kvar. 
Det finns ingenstans man kan gå för att vara för sig själv. Det finns inget andrum och jag håller på att bli galen. I min bok är Emma på sin andra vandring till Santiago de compostela.. Hon har redan vandrat cirka 10 mil utan sällskap, på landsbygden i norra Spanien. Varje kväll samlas hon med andra pilgrimer och äter middag. Men hon vandrar själv och ingen musik behövs för att tysta omgivningen. Hon vandrar i mörkret en morgon, och leds av fullmånen och stjärnorna. Vandrar längt vandringsleden och ser staden sakta vakna till liv. 
(null)

En kväll i Midigama var jag o åt middag med Antton Sonja och Ross. Vi satt där tills det blev mörkt och när vi gick tillbaka såg jag stjärnorna och det var mest stjärnklara himmel jag sett och ett av de finaste ögonblicken under resan. Men de andra höll inte med. Jag stannade och kollade upp flera gånger men dom gick vidare. Jag ville bara sätta mig där och njuta och andas in brisen från havet. 
Vi gick till en bar och drack öl... 
Stunderna på stranden för att se solnedgången är också ett sånt ögonblick. Ensam, det enda som hörs är vågorna, fåglarna och vinden. Naturen. 

Jag betalde min brownie, höjde musiken i hörlurarna och gick längst den hemska vägen tillbaka till hotellet. Sakta. Försökte låtsas att trafiken inte existerade även fast jag kunnat bli påkörd av en tuktuk. 
Jag vill inte flytta till en större stad, vill inte bo i NY, London, Stockholm. Jag stannar i örebro, men jag måste ha ett hus på landet. Att rymma till. Enkelt. Jag vill vara nära naturen och kunna andas. På riktigt. Och jag önskar av allt annat att jag vandrade Santiago de composela. En åttio mils vandring i norra Spanien, istället för att vara här. Jag blir lite ledsen när jag tänker på det. Jag läste boken för sent. Emma vandrade i 6 veckor. Jag är borta i 6 veckor. Varför vandrar jag inte istället. 

Kommentera inlägget här: