And I won't settle for less

Senaste tiden har jag tänk om och börjat prioritera mig själv. Istället för att göra något som gör någon annan glad försöker jag tänka på vad som gör mig glad. Och sedan jag gjor det har jag varit just det, glad. 
 
Man gör för mycket för att vara andra till lags, för att bli omtyckt eller för att man inte vågar säga ifrån eller tacka nej. Jag har insett detta för längesedan på flera fronter, att jag inte gör vad som är bäst för mig, men det är långt ifrån lätt att ändra på det, för det kan vara flera tillfällen då man måste säga ifrån, stå på sig och kanske förlora en eller flera bekantskaper på vägen. Det är alltid tufft, även om man gör det för sin egen skull. 
 
 
För att man ska må riktigt bra brukar det vara några byggstenar som är avgörande. Familj/partner, vänner och jobb. I grunden tror jag att man även behöver vara bekväm och trygg i sig själv men den resan känns det som att man får göra parallelt. Sen tror jag även att om de andra delarna är bra hjälper det till en på vägen mot att bli bättre kompis med sig själv. Den delen ska jag dock inte prata så mycket om, jag har alltid haft det ganska lätt där. Sedan har alla svackor och jag har jobbat med många delar för att bli bekväm och trivas i mitt eget sällskap.
Vilket jag verkligen gör nu. Jag kan njuta såå mycket av att vara själv. Veta att jag har en lugn kväll framför mig, då jag utan att stressa upp mig över vad någon annan gör eller för att jag ska "missa något" kan njuta av egentid och bara göra det jag vill. Krypa ner i sängen tidigt för att hinna läsa lite, sova gott o vakna utvilad. Jag har blivit riktigt bra på det, och det var väldigt svårt för mig förut. Jag ville alltid alltid vara med någon o ha sällskap, dag som natt. Jag tror att det är en bra grund för ett bra välmående. För då gör man bara saker om man vill, inte bara för att hålla sig sysselsatt. 
 
 
 
Familj/partner. Här är det det sistnämnda jag vill fokusera mest på men jag skriver några rader om familjen också för jäklar vad viktig den är. Bakgrund/Mina föräldrar skiljde sig när jag var cirka 15 år och efter det har min pappa inte bott i örebro. Han har inte varit så långt bort utan max 1-2 timmar med bil, men han har aldrig varit frånvarande så vi har en bra och nära relation. Ett tag var pappa ensam och mamma med en man jag inte kom överens med. 
Det blir sån himla skillnad. Från att pappa är ensam och mamma med en man jag inte funkar ihop med, tilll att båda är med underbara personer som jag verkligen tycker om.
Brorsan då haha, ni som vet ni vet. Vi har aalllltid bråkat och för några/något år sedan kunde jag inte tänka mig att vi skulle bli "kompisar" men alltså, jag tror faktiskt att det börjar hända haha. Han bor i stockholm, men det är bara kul för då träffas vi när jag är där och så kan vi hänga med kusinerna och så tillsammans. Han är faktiskt ganska snäll ändå, min storebror. 
 
Kärlek då hurrni.Tufft ämne.
Bakgrund/ Jag har varit singel i ganska exakt 5 år. Det är FEM år sedan David och jag gjorde slut, på höstlovet tredje året på gymnasiet. Innan honom hade jag ju ett annat förhållande i cirka 1,5 år. Så efter david var det tufft att vara ensam, såklart, man är ju van att ha någon där. Första 1-2 åren var jag väl inte redo för killar alls egentligen. Sen levde jag singellivet och trivdes ganska bra med det i något år. Men sedan dess har jag inte velat någonting annat än att ha ett förhållande. Jag är såå klar med att träffa olika killar, har förväntningar, undra, spela spel, leka svår, vänta, inte veta, undra igen, smsa, smsa inte, analysera, överanalysera, ses ibland, ibland inte, avsluta, börja om, ses, leka svår, gaaaah ni vet hur jag menar. Det jag menar är att jag har aldrig gillat det här eller mått bra utav det, det enda jag vill är att någon faktiskt ska vilja vara med mig för att det är jag, att vi känner likadant och att vi vill ses hela tiden för att det är så när man är nykär, utan att behöva undra, jag vill bara veta.
Slutsats/ Jag är så redo att träffa någon som jag kan påbörja ett liv ihop med, kunna drömma ihop, göra planer, somna och vakna med någon, att han alltid finns där och att man kan dela allt. Frågan är då VARFÖR har jag lagt tid, energi och ibland känslor på folk som bara leker med än och inte bryr sig ett dugg. Som tjej tror jag endast att detta är för att man ändå någonstans vill ha bekräftelse, träffar han mig måste man väl iaf tycka om mig liiite? och man tror att nej men den här gången kanske det faktiskt leder till något annat och han kanske faktiskt hör av sig imorgon. Nej, det gör han inte. Och jag kan ju inte annat än att skylla mig själv, jag vet vad det är för killar jag träffar och jag fattar ju egentligen hur det kommer sluta, ändå har jag inte kunnat respektera mig själv tillräckligt för att skita i dom. Ingen av dom har varit värd min tid och energi, inte ens en liten tanke. 
Jag vill att någon tar mig med storm, och att han vill träffa just mig. Jag vill bli respekterad och älskad. 
And i won't settle for less. 
 
 
Vänner då. Oj jag vet inte ens vart jag ska börja.
Bakgrund/ Jag har alltid haft otroligt mycket kompisar och de flesta nämns som "en nära vän". Jag har många sådana. Jag har även haft ett par bästa vänner. Däremellan ligger "Bästisarna" och även dom har varit många. Jag har väldigt lätt att få nära vänner, jag öppnar mig väldigt lätt och är den andra likadan går det ganska fort att bli nära. En nära vän för mig är en som man känner att man kan prata med istorsätt allt om, man kan ses ofta, men det gör heller inget om det tar längre tid för det känns ändå likadant. Man vet vart man har varandra och kan höra av sig när som helst. De bästa vännerna är något speciellt. 
Under några år när jag var yngre hade jag en bff, ni vet, som man alltid skrev då. Men det var något annorlunda med den vänskapen. Vi satt ihop. Det fanns liksom ingen annan jag tänkte på före henne oavsett situation. Vi gick i samma klass, och sågs hela dagarna, alltid även efter skolan och när vi inte fick ses längre för att det var för sent så satt vi i telefon o pratade. Jag önskar så att jag idag kunde få höra dessa samtal, jag kan inte fatta hur orden inte kunde ta slut. Såhär nära var vi från fjärde klass tills vi gick i åttan, nian ungefär. Det händer ganska mycket under dessa år och vi har utforskat och gjort helknäppa saker ihop. Jag är så glad att jag hade henne, utan henne hade jag gått miste om mycket. Vi vågade allt tillsammans. 
En dag blev jag så otroligt besviken på henne och det finns ingen som krossat mitt hjärta som hon gjorde då. Det sjuka är att när jag tänker tillbaka på det känns det som en liten grej, men jag minns hur ledsen jag blev och att jag aldrig kunde förlåta henne. Sen blev våran vänskap aldrig detsamma igen. Vi har setts mycket efter det och det är no hard feelings idag såklart men sedan henne har jag inte haft en så nära vän. Jag har ändå haft folk att göra allt detta med, men inte en och samma. Ni vet, någon kompis pratar man mest med, med endel är det fest, endel träning osv. En vänskap kan väl ha olika syften, ellerhur?
Slutsats/ Men grunden är alltid densamma. Om man ska kalla det vänskap.  
Oavsett vänskap så ska man bry sig om varandra, man ska värna om den andra och vilja den andra väl. Man ska inte behöva låtsas, vara oärlig eller känna att man inte kan säga nej eller att man inte kan lyfta något som kanske känns obekvämt i relationen. 
Man ska inte behöva tävla eller känna att man inte glädjs åt varandras framgång eller lycka. Det här med att vara med folk som ger en energi istället för att ta energi, det stämmer så bra. När du har varit med någon ska du känna dig påfylld och glad. Oftast, för sen finns det ju tillfällen då kompisen inte mår bra och behöver energi från dig och då är det en annan sak. Men då ska man finnas där. Det är alltid tufft att vara med en vän som inte mår bra, men man måste finnas där. Precis som du kommer önska att kompisen finns där för dig. Det ska vara en självklarhet. 
Jag vill kunna vara mig själv 100% och inte behöva dölja någon sida av mig eller låtsas vara någon jag inte är, och det är om båda kan känna såhär med varandra som det blir allra bäst. 
Jag vill känna mig rättvist behandlad och att mina vänner älskar mig för att jag är jag, att vi respekterar varandra, kan vara ärliga och litar på varandra till 110%. 
And i won't settle for less. 
 
 
På jobbfronten har jag inte så mycket att skriva. På mitt jobb vill jag trivas, även där känna att jag blir rättvist behandlad även om jag kanske bara är en extrajobbare och ny. Jag vill ha kollegor som jag trivs med, har roligt med och kan prata med. Jag vill ha arbetstider jag trivs med. Jag vill känna mig duktig och att jag kan, men vill alltid stimuleras och utmanas. Även om jag kanske inte planerar att vara på det jobbet i flera år jag fortfarande värd att få känna såhär.
Just nu gör jag verkligen det. Men ni vet att jag har provat ca 8 jobb senaste åren för att känna såhär. Är du inte nöjd, byt! Våga! Även om du jobbat länge o börjat bli bekväm, kanske speciellt då. Byt. Det är aldrig försent, och det finns jobb. Om man vågar prova. Jag har gjort allt från kundtjänst, restaurang, Café, förskola, matbutik, klädesbutik, BILTVÄTT haha. Allt har varit roligt och lärorikt. Prova! Man är på sitt jobb stor del av tiden, trivs man inte så kommer man inte må bra. 
Jag vill må bra på min arbetsplats. Trivas, känna mig viktig och omtyckt, få ha åsikter, ha roligt och få utvecklad. 
And i won't settle for less. 
 
Nu kanske ni undrar vart allt detta ordbajs kommer ifrån men jag har bara bestämt att prioritera mig själv och saker jag faktiskt mår bra av. Lite av ett Golden year, för er som följer Hannah & Amanda. Vi är vuxna nu och kan styra över vår tid och vårat liv och ta kontrollen över det. Det känns som att det är dags nu. 
 
Här är ett utdrag från isabella löwengrips blogg. Även de två övre bilderna är från henne. 
 
 
Kommentera inlägget här: